Huggormsbett

Huggormen är i grunden fredlig och giftet som injiceras via huggtänderna används för att förlama bytesdjur. En vanlig situation då hundar och katter blir bitna uppstår då dessa nyfiket vill undersöka en hopringlad orm som intagit försvarsposition.

Symptom

Grad av symptom beror på den mängd gift som sprutats in. Giftmängden varierar från inget gift, ett sk torrbett, till större mängd gift. Giftet orsakar vidgning av blodkärlen och läckage av vätska från blodkärlen i bettområdet vilket resulterar i svullnad och smärta.

Hunden/katten uppvisar varierande grad av svullnad i bettområdet och den blir slö i varierande grad. Katter blir ofta bitna i en framtass vilket resulterar i en ofta kraftig svullnad. Hos hundar träffar bettet ofta i huvud/nos eller på fram- eller bakben, ibland i nacke eller på förhud.

Flertalet hundar och katter uppvisar någon grad av påverkat allmäntillstånd men det finns inget direkt samband mellan grad av svullnad och grad av påverkat allmäntillstånd. Då bettet träffar huvud/nos är det vanligt att hunden dräglar segt saliv.

Behandling

Behandling av ormbett har traditionellt bestått av kortison. Denna behandling har dock ingen vetenskapligt påvisad positiv effekt. Om Din hund eller katt blir huggormsbiten rekommenderas Du att:

1. Uppsök veterinär utan dröjsmål. Håll Din hund i stillhet.
2. Eventuellt kan kortison ges vid lång resväg eller då hunden reagerat med allergisk reaktion vid tidigare ormbett.
   

Hos veterinären bedöms allmäntillståndet, blodprov tas eventuellt och behandling inleds allt efter behov med vätska och smärtstillande medel. Behandling med antibiotika är inte rutin vid huggormsbett. Vid tecken på förgiftning (hög dos gift) med kraftigt påverkat allmäntillstånd rekommenderas stationärvård för observation. Vid allvarliga symptom kan intensivvård inklusive behandling med motgift krävas. Dödligheten i internationella studier har varit 3-4 procent hos hund. I en svensk studie från 1989 (Kängström, LE) var dödligheten 3.5 procent medan ingen av 53 hundar dog i samband med huggormsbett i en annan studie från 2010 (Lervik, Lilliehök, Frendin).